Avsnitt 3

Avsnitt 3 – Mötets betydelse för placeboeffekter

Placeboeffekten kan vara lika stor som eller större än effekten av en specifik behandling

  • Effekten av ett medicinskt preparat eller annan behandling kan förstärkas av vårdens medarbetare. Detta genom att de i sitt bemötande inger förhoppningar om att behandlingen ska ha god effekt

Placeboeffekter
Med placeboeffekter menas rent psykologiskt betingade effekter av ett läkemedel eller en behandling. Det vill säga patienten blir friskare efter en insats trots att det inte getts något verksamt preparat eller någon verksam behandling. Dessa effekter är välkända och kan noteras i alla medinska studier med kontrollgrupper. Vad placebo egentligen är och hur det kan förbättra symptom och även läka sjukdom väcker tankar och är därför ett område som undersökts inom olika discipliner. Placeboeffekter har i flera studier påverkat smärta, rörelseförmåga och livskvalitet. Inom kardiologin har placebopreparat visats påverka både hjärtsvikt, kärlkramp och överlevnad positivt (Olshansky, 2007).

Vad som påverkar placeboeffekterna
Faktorer som man genom forskning vet påverkar placeboutfallet är patientens och behandlarens förväntningar kring tillfrisknandet, tilltron till ett nylanserat preparat eller att patienten vet att han eller hon följs upp. Av vikt är också att patienten upplever sig ha kunskap om och förståelse för diagnosen och behandlingen samt att patienten känner sig sedd och bekräftad av vårdgivaren. Detta är med andra ord effekter av mötet mellan patienten och den professionella. Det är en dimension som ligger utanför den verksamma substansen, men som ändå har avgörande effekt för hur man lyckas med behandlingen.

Samspelet vid vårdkontakten
Förväntningarna på en behandlingsmetod eller en medicin kan ofta förstärkas av läkaren eller terapeuten som genom sitt ordval och bemötande kan inge förhoppningar om att insatsen ska ha god effekt. Kaptchuk m.fl. (2008) studerade patienter med IBS (irriterad tarm) som slumpmässigt valdes ut till tre olika grupper. Första gruppen fick stå på väntelista. Andra gruppen fick akupunktur på ett mekaniskt vis utan närmare kontakt med akupunktören. Den tredje gruppen fick samma akupunktur som grupp två, men med uttryckt värme, förståelse och uppmärksamhet från akupunktören. Efter tre veckor var förbättringen av symptomen i grupp ett 28 procent, i grupp två 44 procent, och i grupp tre hela 62 procent. Författarna understryker speciellt tre verksamma komponenter i placeboeffekten: uppmärksamheten på patienten, den terapeutiska proceduren eller ritualen som det innebär att erbjudas en behandling av något slag, samt patientens samspel med läkare, sjuksköterska eller annan terapeut. Ett samspel som i bästa fall präglas av empati och förtroende (Kaptchuk m.fl, 2008).

Dessa resultat stöds vidare av en utvärdering gjord av Doherty & Dieppe (2009) av behandlingar ordinerade till patienter med osteoartrit (reumatisk ledsjukdom). De vanligaste klagomålen var att läkaren var för upptagen för att hinna lyssna ordentligt, att patienten bara fick en ytlig och snabb undersökning, att läkaren inte tog upp kärnan i problemet samt att patienten inte erbjöds uppföljning av besöket.

Vikten av en tillitsfull kontakt med läkaren/terapeuten belystes även i en svensk studie av Olsson, Olsson och Tibblin (1989) där tillfrisknandet hos 100 patienter med halsfluss studerades. Hälften av patienterna valdes slumpvis ut till en experimentgrupp. Denna grupp fick mer information än kontrollgruppen, en mer omfattande undersökning än kontrollgruppen och ett längre och mer ingående samtal med läkaren med mer uttryckt empati och förståelse för patientens situation. Alla patienter ordinerades penicillin. Vid uppföljningen två dagar senare var det fler i experimentgruppen än i kontrollgruppen som:

1) uttryckte förbättring av sina symptom

2) tyckte att behandlingen hade hjälpt dem

3) upplevde att de hade fått tillräckligt med information om sin sjukdom och behandlingen.

Dessa upplevelser gällde även för den del av gruppen som hade en virusinfektionen, där penicillinet inte kunnat ha någon reell klinisk verkan.